koftaochflipflop

Igår var jag på mitt första kosläpp, stadsbo som man är;) För dem som inte vet vad det är så ska jag försöka förklara det.. Det är alltså inte när kossorna släpper sig utan när de släpps ut på grönbete efter denna långa tunga vintern som de stackars mjölkkorna fått stå inne. Det här överreklamerade spektaklet tog ungefär en timme och då innehöll ca två minuter av denna timme kor.

Det började med att vi fick sitta i bilkö i tjugo minuter på E22:an då alla familjer runt om vår lilla kommun tydligen också ville se.
Jag kan jag absolut förstå att barnen tycker att det är roligt att se på äventyret. Det jag mindre kan förstå är att när man blir förälder så existerar inget annat än deras lilla familj och allt som hör där till, dvs vagnar, väskor, jackor, glassar, fika och naturligt vis absolut inget överseende som angår andra så kallade "icke familjer" eller människor. 

Det kanske låter lite hårt och att jag drar alla över samma kamm men ohövligare människor får man leta efter.. Att se denna freakshow när familjerna ska fram med sina vagnar, väskor och barn!
Alla ska naturligtvis ha den "bästa" platsen och trycka och trängas.. Jag som håller mig lite undan de "bästa" platserna på grund av att jag tycker att barnen ska få se, ställer mig medvetet en bit bort.
Efter bara en liten stund blir jag snabbt en i mängden av alla parkerade vagnar. Jag blir helt enkelt påkörd av alla tomma vagnar som alla föräldrar ska parkera just där jag står...
Ursäkta!!! Om jag står i vägen för din vagn!!! 

I väntan och väntan och väntan på att de förbaskade kossorna ska få komma ut blir ungarna allt mer otåliga och bökar och stökar, puttar och sparkar.. givetvis på mig..
Det är precis som om när man håller sitt barn i famnen så blir andra helt osynliga. Ungen kränger och sparkar och träffar mig flera gånger vilket är ganska irreterande efter en sådär tio gånger, men föräldrarna gör inget åt det utan bara säger till barnet lite snällt att sluta.. Ingen ursäkt till mig inte.. för jag syns nog inte..
Efter ytterligare några minuters väntan ska kossorna äntligen få gå ut, dörrarna öppnas och alla tittar spänt mot dem.. Inget händer.. Efter några sekunder kommer den första kon, ungefär lika entusiastisk som Ferdinand på tjurfäktningsarenan, dvs inte speciellt tokig alls.. Sen kommer resten, och visst, de sprang, romade och skuttade lite grand och efter några sekunder var det över..
Och vad händer då??? Då ska alla kära små familjer tillbaka till sina bilar... och givetvis först av alla..

Det var nog mitt första och sista kosläpp.. I alla fall innan jag själv får familj och blir lika hänsynslös och blind som dem, jag hoppas verkligen att mitt överseende med andra inte försvinner den dagen jag får en liten knodd!

När jag läser detta inlägg sekunderna innan det ska publiceras funderar jag vad all denna ilska för barnfamiljer plötsligt kommer ifrån.. Kanske är det avundsjuka, kanske inte.. Kanske är det syndromet mina barn och andras ungar och eftersom jag inte har några barn så kanske jag har för många åsikter om hur man borde ta hänsyn till andra när man har familj, eller är jag bara egoistisk som vill bli sedd och inte trampas på.. Jag vet som sagt inte men det är skönt att ventilera lite i alla fall! =O)



Titta på alla... Människor!

Har ni nån gång varit med om något ni inte riktigt kan greppa? Något som är så långt ifrån verkligheten på nåt sätt att man inte kan ta det till sig och reagera som man borde? En sådan situation har just hänt mig. Inte mig personligen, men i min närliggande krets. Jag vet inte om jag egentligen har förberett mig till detta i flera år att det är därför jag reagerar som jag gör eller att det just är så overkligt att jag tror att det är en film eller nåt..

Det som har hänt läser man oftast i Liza Marklunds eller Stieg Larssons böcker, eller ser på film! "Berusad man går loss på sin son" skulle det kanske stå i tidningarna om vi bodde i USA! Det är fruktansvärt att man som människa och far kan bli så okontrollerat full när man har sina barn hemma hos sig.. det luktar alkoholproblem lång väg. Att man sedan som vuxen människa tappar kontrollen och bli så arg på sin son som kommer hem på kvällen efter en mer eller mindre blöt kväll med polarna och går loss på det stackars barnet som istället skulle behöva kärlek och omsorg från sin far. Det finns aldrig en rätt till att misshandla, inte ens om sonen har druckit upp hela systembolaget, vart i slagsmål med ett helt fotbollslag eller rent av dödat någon så finns det ingen rätt för en förälder att slå sina barn. Inte nog med detta så ligger hans 8 åriga dotter i rummet jämte och hör allt ihop, vettskrämd över att bli upptäckt i tron på att pappan ska bli arg på henne också för att hon är vaken! Detta är en helt sjuk verklighet! Det värsta är återigen att jag inte är speciellt chockad! Jag vet vad det är för människa, hans bakgrund och mer eller mindre vad han är kapabel till! Han har misshandlat förr och även om det inte gällde barnen de gångerna så visste jag att det bara var en tidsfråga innan något skulle inträffa.

Tur i oturen så är det relativt bra med sonen och jag tror att denna händelse kommer att föra nåt gott med sig. Att han mister sin delade vårdnad av alla barnen, att han tar sig i kragen och verkligen försöker ändå till slutet med AA denna gången och att han tar sina probelm på allvar och söker hjälp. Jag vill självklart att han ska få träffa sina barn, men inte att de ska bo hos honom! När barnen ska vara hos honom ska han vara nykter och städad och vara där för dem och vilja ha dem.. och inte se dem som något nödvändligt ont och en kostnadsfråga! Det är så han ser det nu när han inte vet bättre! Denna människa är när han är stabil en väldigt bra och engagerande far, när inte alkoholen, aggresionen och de svarta tankarna tar över hans handlingar. Jag tror att om han får chansen att repa sig från det här, bli nykter och får hjälp, kan den lilla tid han kommer att få med sina barn bli värd allt i hans värld och han kommer att vara den bästa pappan för dem! Men det kommer att ta tid, framför allt för barnen att återfå hans förtroende!

Då har jag kommit hem från två veckor i Paradiset... eller någons paradis! God mat, billigt;), värme, palmer, havet, öl, strand, äventyr, hyfsat lugnt och skönt.
Ändå när man ligger i detta paradis så nog tusan börjar man längta hem efter några veckor. Kanske beror det på understimuleringen, pengarna, sällskapet, värmen, maten.. Allt det man längtade efter veckor och månader innan upplevelsen blir plötsligt verkliga och man längtar plötsligt tillbaka till vardagen där hemma.. Skumt!! Men är det kanske inte därför vi åker iväg? För att uppleva en god stund och vila upp oss och samtidigt för att veta vad man har hemma och vilja ta nya tag.
Helt plötsligt blir allt som man tar för givet som vatten i kranen, sängen, den friska rena luften, svensk husmanskost, sin familj och sina vänner, lägenheten, katterna, ja till och med skolan, som små tårtbitar i ens liv som man uppskattar och aldrig någonsin vill vara utan. Även om man spytt på allt hemma så saknar man det när man är borta. Det var till och med så man saknade att tvätta, städa och laga mat... sjukt va? Vad två veckor kan göra, och jag som ändå har varit ute och rest längre perioder tidigare i livet och älskade det! Men det är väl som man säger: "Borta bra, men hemma bäst" Ett grymt bra citat tycker jag...

Det jag vill säga är att jag tror man måste vara ifrån det självklara för att kunna uppskatta det och känna tacksamhet över det vi har! Om det så är vänner, familj, pojkvän eller materiella ting som sin säng, sina kläder, sitt vatten eller luften vi andas!

Jag kommer självklart att fortsätta åka till fjärran länder för att uppleva nya maträtter, bada i varma hav och dricka billig öl, jag älskar att resa och kommer göra det resten av livet. För det bästa är, att jag alltid vet, att jag kan komma tillbaka till mitt Paradis när jag vill!