koftaochflipflop

Igår var jag på mitt första kosläpp, stadsbo som man är;) För dem som inte vet vad det är så ska jag försöka förklara det.. Det är alltså inte när kossorna släpper sig utan när de släpps ut på grönbete efter denna långa tunga vintern som de stackars mjölkkorna fått stå inne. Det här överreklamerade spektaklet tog ungefär en timme och då innehöll ca två minuter av denna timme kor.

Det började med att vi fick sitta i bilkö i tjugo minuter på E22:an då alla familjer runt om vår lilla kommun tydligen också ville se.
Jag kan jag absolut förstå att barnen tycker att det är roligt att se på äventyret. Det jag mindre kan förstå är att när man blir förälder så existerar inget annat än deras lilla familj och allt som hör där till, dvs vagnar, väskor, jackor, glassar, fika och naturligt vis absolut inget överseende som angår andra så kallade "icke familjer" eller människor. 

Det kanske låter lite hårt och att jag drar alla över samma kamm men ohövligare människor får man leta efter.. Att se denna freakshow när familjerna ska fram med sina vagnar, väskor och barn!
Alla ska naturligtvis ha den "bästa" platsen och trycka och trängas.. Jag som håller mig lite undan de "bästa" platserna på grund av att jag tycker att barnen ska få se, ställer mig medvetet en bit bort.
Efter bara en liten stund blir jag snabbt en i mängden av alla parkerade vagnar. Jag blir helt enkelt påkörd av alla tomma vagnar som alla föräldrar ska parkera just där jag står...
Ursäkta!!! Om jag står i vägen för din vagn!!! 

I väntan och väntan och väntan på att de förbaskade kossorna ska få komma ut blir ungarna allt mer otåliga och bökar och stökar, puttar och sparkar.. givetvis på mig..
Det är precis som om när man håller sitt barn i famnen så blir andra helt osynliga. Ungen kränger och sparkar och träffar mig flera gånger vilket är ganska irreterande efter en sådär tio gånger, men föräldrarna gör inget åt det utan bara säger till barnet lite snällt att sluta.. Ingen ursäkt till mig inte.. för jag syns nog inte..
Efter ytterligare några minuters väntan ska kossorna äntligen få gå ut, dörrarna öppnas och alla tittar spänt mot dem.. Inget händer.. Efter några sekunder kommer den första kon, ungefär lika entusiastisk som Ferdinand på tjurfäktningsarenan, dvs inte speciellt tokig alls.. Sen kommer resten, och visst, de sprang, romade och skuttade lite grand och efter några sekunder var det över..
Och vad händer då??? Då ska alla kära små familjer tillbaka till sina bilar... och givetvis först av alla..

Det var nog mitt första och sista kosläpp.. I alla fall innan jag själv får familj och blir lika hänsynslös och blind som dem, jag hoppas verkligen att mitt överseende med andra inte försvinner den dagen jag får en liten knodd!

När jag läser detta inlägg sekunderna innan det ska publiceras funderar jag vad all denna ilska för barnfamiljer plötsligt kommer ifrån.. Kanske är det avundsjuka, kanske inte.. Kanske är det syndromet mina barn och andras ungar och eftersom jag inte har några barn så kanske jag har för många åsikter om hur man borde ta hänsyn till andra när man har familj, eller är jag bara egoistisk som vill bli sedd och inte trampas på.. Jag vet som sagt inte men det är skönt att ventilera lite i alla fall! =O)



Titta på alla... Människor!